”Är du tjej, eller?”

Text: Amélie Kiyomi Marmenlind

”Är du tjej eller?” Det var med de orden som killarna i grundskoleklassen hånfullt flinade när någon ansågs vara för feg, för artig, för blyg, för mesig eller inte tyckte att det lät som en hundraprocentig idé att välta klassrummets alla bänkar upp och ned, trakassera lärarna och högljutt mäta sina mentala och fysiska krafter under rastens XBOX-spel och brottningsmatcher i korridoren.

”Är du tjej eller?” Svaret blev alltid ett intensivt protesterande och resulterade i allehanda diskutabla beteenden för att visa motparten den absoluta motsatsen. För att vara tjej ville man ju inte. Tjej. Det ultimata skällsordet, den värsta och mest förödmjukande förolämpningen. Men alla skrattade för det var ju på skämt. Killar är ju sådana, de skojar bara. Såklart. De skojar bara, just det. Jag skrattade också, men i efterhand inser jag att det inte var speciellt roligt. Jag log stelt men kände mig så dålig varje gång. Kommentarerna var aldrig riktade direkt till mig, men de gjorde lika ont eftersom det var uppenbart att ordet tjej tydligen var något man gjorde allt i sin makt för att slippa associeras med. Att vara tjej och att vara bög låg högst på listan över fruktade stämplar som mer eller mindre medvetet utfärdades av klassens elit. Råkade man som jag ändå ha oturen att vara ett utav dessa, skulle man dölja det så bra man kunde. Det intressanta är att det paradoxalt nog förväntades av oss tjejer att ”vara just tjejer”. Vi skulle fnittra och spela blåsta, vara rädda för fotbollar och pusha upp brösten lite extra i tajta linnen. Jag var helt okej i matematik men den här ekvationen fick jag aldrig ihop. Att dölja vissa egenskaper och samtidigt framhäva dem. Vissa klarade av att hitta denna balans och blev därmed eftertraktade, omåttligt populära, coola och skitsnygga bombnedslag som hade allt det där man önskade att man själv hade.

Det är inte lätt. Hela samhället (liksom jag själv) sätter upp förväntningar, kriterier, etiketter och mallar för hur och vad vi ska vara i sociala sammanhang. Hur vi ska se ut, hur vi ska bete oss och tycka och värdera, prioritera, vilja förändra och vad vi bör sträva efter. Det är ta mig tusan ett heltidsjobb att leva upp till allt. Jag tänker på den sortens intelligenstest som alltid fanns på Vårdcentralen när jag var liten. Det var en box med hål i olika geometriska former med tillhörande klossar som skulle placeras i rätt hål. Kvadratisk kloss i kvadratiskt hål, trekantig kloss i trekantigt hål etc. Men tänk om man inte är kvadratisk, trekantig eller cirkulär? Tänk om jag råkar vara en sjuhörning eller varför inte en stjärna?

”Är du tjej eller?” Ja jag är en tjej. Jag är en tjej och jag är en stjärna. Jag kan vara precis vad jag vill utan att någon har rätten att säga att jag på något sätt är fel, att jag inte passar in, är för mycket si eller så, eller borde förändra mig. Tack och hej- jag älskar att vara tjej. Och till Vårdcentralen: Släng alla leksaksboxar med tillhörande klossar.

Läs artikeln online
Ladda ner Divine Magazine nr 11 2014

FacebookTwitterGoogle+Dela den här artikeln

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *