Krönika: Att komma ifrån och komma hem på samma gång.

Text: Fanny Jönsson

Jag står mitt i det pumpande centrumet och känner lukten av urin, stress och avgaser ringla sig in i näsan. Här handlar det om att ha rätt kläder, rätt stil, rätt attityd och rätt jobb. I fickan ska pengarna ligga. Helst på hög. Helst aldrig ta slut. Du ska dricka rätt whiskey sours i rätt vintagesoffa och skratta det rätta skrattet med de rätta människorna. Ja, du fattar galoppen.

I storstaden går normerna in en på huden, förföljer en samt förverkligar en vart en än är. Och ibland kan det vara fantastiskt. För ibland är det den där whiskey soursen precis det som behövs för hjärtat, och den där vintagesoffan på den där hippa baren allt som behövs. Och det finns faktiskt ingen roligare är personen som är placerad mitt framför dig, just den där stunden. Det finns inget annat som känns mer rätt hela världen än att dansa i Röda rummet på Trädgården till fulmusik. Och de där sockervaddsmolnen över Västerbron kan faktiskt smeka din själ medhårs och fylla lungorna precis så artificiellt mycket att det till slut känns äkta. Att det där med anledningen till molnens färg faktiskt kanske försvinner ju längre du dem förtränger.

Fast du vet att det innerst inne är det inte är så.

Och sen är det det där andra. Tågkupén, plats 35, intill fönstret. Efter några timmar börjar de gröna fälten välla fram utanför fönstret. Kullarna, åkrarna, fälten, himlen, de mentala stjärnfallen. Jag är långt ifrån cementen och smutsen och jag hör hur tågpersonalen pratar om sina pågatåg som är försenade och jag vet att jag snart kommer få höra mormor säga: ”fanny lella, äe allt väl mä däj?”. Och det är det. Då är det väl. För i mormors röst vaggas en in i lugnet och tryggheten. En vaggas in i allt annat som också betyder något, på riktigt. För det är så viktigt att ibland komma ifrån den där stan, de röda rummen, de förgiftade molnen och nikeskorna. För att istället komma till naturen, lugnet och småskaligheten igen. Att komma lite hem igen, till personer som bara kan Strindbergs röda rum, som aldrig har hört talas om nike och hostar vid cigarettrök. För jag vet att likt de röda rummen så behöver jag även skogarna inom mig. Jag behöver känna lukten av tallbar och våt jord när jag öppnat dörren. Jag behöver vara nära mina morföräldrar.  Jag behöver känna lukten av havstången vid strandkanten. Jag behöver sitta i ett annat hem, mitt ute i ingenstans, med personer som känner mig utan och innan. Jag behöver prata om ingenting medan vi klipper ner gräslöken i gräddfilen. Jag behöver vara runtom människor som varit med mig genom allt. De som tar mig till listermacken när vi ska tanka, som tar mig Torsö när vi ska bada, eller som vill att jag ska ”unna mäj lajte fisk ändå, dä ä ju ändå en sillamacka från sölvesbooj” när vi står där utanför sillabåten.

Jag må vara mitt i ingenstans, ett ställe som få personer i sammetssofforna där uppe i storstadsbetongen vet om. Men det kvittar. För det är det här, mitt i ingenstans, som får mig att känna mig som någon, någon annanstans.

Läs artikeln online
Ladda ner Divine Magazine nr 7 2015

FacebookTwitterGoogle+Dela den här artikeln

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *