Krönika: Det handlar inte om mig

Text: Fanny Jönsson

Det är en grå söndag och jag värjer för det snöblandade regnet som envetet slår mig i ansiktet. Jag flyr in på ett café för att finna skydd och någon slags skrivinspiration. Jag beställer in en macka och väntar på att nu istället bli dränkt av kreativitetens regn. Det går sådär.

Jag äter mackan i tystnad medan jag försöker mig minnas något som fått mig att tänka till i veckan. Jag behöver något konkret, något jag kan analysera och ta på, något handfast ni vet. På bordet står ett vattenglas. Dess yta guppar i takt med min fot som energiskt slås mot stolsbenet. Jag tittar slött mot de små svallen i glaset och försöker se vattnet som någon slags kreativ kompass. Men det är lönlöst, jag känner mig redan förlorad i mina utnötta ord och urkramade språk. Jag tvivlar på mig själv. Har jag ens något vettigt kvar att säga? Jag dränks i min otillräcklighet och vill skapa något som förändrar allt. Ja, ni vet A L L T. Jag vill vrida upp och ned på systemet, tömma det på orättvisor och fylla det med en rättvis, fungerande ekonomisk modell som räddar vår sarga mänsklighet. Vattnet skakar och min kompass står inte still. Jag paralyseras i kreativitetens stagnation i mitt väljande mellan det ena och det andra. Jag vill diskutera allt, analysera det hela, men känner mig oförmögen och hopplös. Kunskapen räcker inte till, mitt intellekt räcker inte till och min erfarenhet är alltför bristfällig. Vad vet jag om någonting – egentligen? Antagligen mer än vad de flesta tror, men för lite för att jag själv idag ska tro mina ords makt. Trots att jag vet att jag djupt där inne har historier att berätta. Men vad tjänar det ens till? Jag stannar upp och inser att jag är så fruktansvärt tacksam till alla de som faktiskt inte är som jag. Till alla de som har det så oerhört mycket värre än jag (vilket är en himla massa människor) och som trots detta varje dag orkar kämpa. Jag är så tacksam för alla de som inte sitter på ett café och tar sig för pannan då de känner sig otillräckliga. Jag är så tacksam för de som varje dag orkar leverera, de som varje dag orkar kritisera och plädera. Och med detta ska denna krönika inte längre handla om mig, den ska handla om er. Jag vill tacka er.

Tack till alla ni som inte stagnerar i er egen självömkan och istället räddar världen. Tack till alla er som krossar det klasstyrda patriarkatet, heteronormativiteten och rasismen. Tack till alla ni som ställer upp för solidariteten och kärleken. Tack alla ni som tågar längst fram på anti-rasism-demonstrationerna. Tack alla ni ideellt arbetande på kvinnojourerna och tack alla ni demonstrerande veganer utanför slakterierna. Tack alla ni som fortsätter att kritisera makten och icke-transparensen. Tack alla ni som med era kroppar offrar er för träden då myndigheterna sedan länge slutat lyssna. Tack alla ni som med era starka röster bryter den förlamande tystnaden efter ännu en våldtäktsman som går fri. Tack till ni som dedicerar era liv till aktivismen för att skapa den där bättre världen. Tack till alla ni som kämpar för mig och mina rättigheter varje dag när jag inte själv orkar. Tack till alla er som kämpat för de rättigheter jag har idag. Tack till alla er som varje dag går till er arbetsplats, trots sorger och tyngder, för att göra världen till en lite bättre plats. Tack till alla ni som med era ord, penslar, röster och kroppar kämpar för rättvisan. Tack för allt. Utan er hade jag inte ens haft privilegiet att kunna vara passiv dessa dagar då jag känner otillräckligheten bulta i kroppen. Tack för att ni låter mig andas fritt och kämpar åt mig de dagar jag inte orkar kämpa.

Utan er är jag inget. För mig är ni allt. Tack.

Läs artikeln online
Ladda ner Divine Magazine nr 2 2015

FacebookTwitterGoogle+Dela den här artikeln

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *