Av: Ina Jensen
Det har gått ett år nu. Ett år sedan jag packade det allra viktigaste i ett handbagage, vinkade hej då till London och satte mig på ett flygplan hem mot Stockholm. Det har gått ett år, och jag har väl vant mig igen, redan börjat glömma bort hur mycket jag längtade. Redan börjat ta det för givet igen. Men när jag läser mina tankar från den där kvällen då jag kom hem, en augustikväll för strax över ett år sedan, forsar det tillbaka. Jag läser mina egna ord, och lovar mig själv att aldrig glömma:
Hej svenska sommaren, nu är jag här. Och vilket välkomnande jag fick! Som om sommaren visste att jag behövde bli påmind om varför jag älskar den, och visade sin bästa sida. I fem år har jag försökt förklara det magiska med sommar-Stockholm, men det är som att jag glömmer bort själv, lite varje dag medan månaderna passerar. Men ögonblicket då jag tog steget ut på trappen som rullats fram till flygplanet och drog det första, djupa andetaget var det mer självklart än någonsin. Det var ögonblicket då lungorna fylldes av ren, kristallklar luft. Det var den svarta siluetten av välväxt, orörd skog mot den djupblå kvällshimlen som nästan obemärkt övergick i en gradient av rosa och gult. Det var raststoppen utmed motorvägen med upplysta skyltar. Statoilmackarna och Max-burgarna. Det var känslan av hemma när bussen närmade sig mer bekanta platser. Det var de glittrande ljusen från fönstrena som speglade sig i Mälaren när vi rullande över Stockholms broar, från skärgårdsö till skärgårdsö. Det var bänkarna utanför Sibyllakiosken. Korv och mos en fredagnatt. Det var den där känslan av euforisk lycka som liksom satt i luften. Det måste vara där den satt. Det måste det vara, för den övermannade mig redan vid första andetaget. Innan bensinmackarna, Mälaren och Sibyllakiosken.
Och jag kan inte låta bli att undra om den svenska sommarnatten känns likadan för den som inte växt upp i den. För den som inte promenerat hem barfota en tidig julimorgon, utmed gator som är så tysta att fåglarna som vaknar till och börjar kvittra är det enda som hörs. För den som inte suttit högt upp på ett berg och sett solen gå ned, för att välkomna den upp igen bara några timmar senare. Om den kommer att kännas likadan för min engelsman. Lika euforisk och självklar. Ibland undrar jag om det egentligen var hemlängtan hos en utlandssvensk som gjorde sig påmind. Ibland undrar jag om den faktiskt är så fantastisk som den känns när jag andas in den. Jag vill gärna tro det, för mest av allt i världen just nu vill jag dela den känslan, och det första andetaget, med honom.
Hej Sverige, nu är jag här. Och aldrig att jag släpper taget igen.
