Text: Maria Spetz
Det är en fredagskväll i mitten av februari och klockan visar 19:10 på köksfläkten. Jag står i köket och lagar pasta carbonara medan jag väntar på att du ska komma hem från veterinären två gator bort. Din älskade Jack Russell är sjuk och mitt hjärta bultar våldsamt för dig. Det är 13 år mellan dig och mig och oddsen är emot oss, inte nödvändigtvis på grund av åldersskillnaden utan för att vi är så väldigt olika. Du med alla känslorna utanpå och jag med alla mina inuti, det är svårt att nå fram till varandra då. Du säger att det är hos mig felet ligger, att jag måste ändra på mig. Jag blundar och håller tyst och för varje dag som går glider jag längre ifrån mig själv i tron på att du och jag ska komma varandra närmre. För det är väl så här du vill ha mig tänker jag.
Dörrklockan ringer och in kommer du med en morfinstinn hund i famnen. Du kysser mig i pannan samtidigt som du lägger ner henne på sängen. Vi äter den där pastan under tystnad men håller ett öga på den vingliga hunden som krampaktigt försöker att stå upp. Det går sådär, gång på gång faller hon i backen. Din blick är annorlunda idag men jag har svårt att ta på vad det är, du säger att du har mycket på jobbet och på något sätt lugnar jag mig med det. Vi går till sängs och somnar hand i hand den natten, men efter några timmar vaknar jag till och märker att du inte längre är där. Jag hittar dig i vardagsrummet framför tv:n, ätandes ur en skål med Ahlgrens bilar så jag kysser dig på munnen och frågar hur det är. Jobbtankar som snurrar säger du och jag går tillbaka till sängen och fortsätter sova.
God morgon älskling hör jag nu viskandes i mitt öra samtidigt som jag får en blöt hundpuss i ansiktet. Bekymmersrynkan tycks vara kvar i ditt ansikte men du försöker släta över den med ett leende. Vi äter sen frukost framför nyhetsmorgon och skrattar åt Steffo Törnquists frisyr som verkar ha en dålig dag. Efter det går jag ut i köket och diskar upp frukostskålarna medan du tar ut hunden på en motvillig promenad. Du är inte borta särskilt länge innan du kommer in igen. Du går in i köket och förbi mig utan att säga ett ord, öppnar ena köksluckan och häller upp en stor tillbringare med vatten och går in i vardagsrummet och sätter dig igen. Jag diskar upp det sista i en väldig fart, allt för att få gå in till dig i soffan. Det är åtta steg mellan köket och vardagsrummet och på bara några sekunder är jag hos dig. Eller snarare framför dig, för den blicken du ger mig när jag kommer in i rummet får mig att stelna till och stanna i dörröppningen.
Jag frågar hur det är och ser att du tar sats med hela kroppen för att ord överhuvudtaget ska kunna komma från din mun. Ord som nu formas på dina läppar men som inte tycks vilja komma ut. Eller så är det för att mina öron redan har slutat lyssna, jag vet inte längre. Det här funkar inte säger du och tittar mig djupt in i ögonen, nu med en kall blick. Vadå svarar jag. Vad är det som inte funkar. Det här mellan oss fortsätter du. Jag är inte lycklig med dig. Jag faller ihop på ena sidan av soffan och tårarna rinner ner för mina kinder. Jag känner mig ensam men framför allt bortgjord när jag sitter där. Hur kunde jag ha missat det här, vid vilken tidpunkt slutade du älska mig.
Klockan är nu 12:05 och på 16 timmar och 55 minuter finns det inget som heter vi längre. Och allt jag kan tänka på är att de där orden borde ha varit mina och inte dina. Jag var aldrig lycklig med dig heller.
Läs artikeln online
Ladda ner Divine Magazine nr 9 2014
