Krönika: Om gitarristen som ville ha ett badkar på tomten

Text: Maria Spetz

Jag träffar dig ute på en bar i den kalla novembernatten. Jag och en vän har gått ut för att ta några öl tillsammans, men vi båda vet att den här kvällen egentligen handlar om att möta upp en dejt till henne. Det väljer vi dock att inte att prata om, man vill ju inte jinxa något så här nära inpå. Vi sätter oss vid ett bord längst in i lokalen och kort därpå kommer du och din vän och sätter er bredvid oss. Jag har dig snett mitt emot mig, du har mörkbruna ögon och svart långt hår som är uppsatt stramt i en tofs. Det hinner inte gå många minuter innan min kompis Mia börjar kladda ner något med en penna på bordet. Det ska se ut som att hon har ritat upp en spelplan framför mig men i själva verket är det en ritning över hur vi sitter runt bordet och med denna ska hon försöka förklara för mig att killen med de mörka ögonen mitt emot, han borde ju vara något för mig. Vid det här laget har vi även fått killarna att tro att vi faktiskt spelar ett spel på bordsskivan så de frågar om de får vara med. Ja, säger vi båda med tvivelaktig röst. Hur ska vi förklara spelreglerna till ett spel vi aldrig någonsin har spelat? Jag går till baren och köper öl till oss fyra för att på så vis släta över situationen som uppstått medan Mia i sin tur har fastnat i en sms-konversation med sin dejt som verkar ha otaliga undanflykter för att inte dyka upp. Kvällen fortsätter och vi går vidare till en pub lite längre bort på gatan. Till slut lyckas Mia i ren desperation få till en träff med sin kille som nu är den sista på denna jord som skulle vara värd henne, men det vill hon inte tänka på just då. Hon försvinner snabbt iväg och du och jag sitter ensamma kvar. Stämningen känns helt plötsligt så påtaglig och uppenbar, som att det är det här vi har gått och väntat på hela kvällen. Du verkar så fin, säger du. Detta i samma sekund som jag drar till ett glas som står på bordet och som nu går i tusen bitar över golvet. Jag skäms och får för mig att jag har förstört vår stund. Som att det ligger en förtrollning i luften som jag nu brutit. Så är det naturligtvis inte men det är som att du läser mina tankar och ser min vånda. Du drar mig till dig och kysser mig där ståendes på glassplittret.

Min telefon ringer. Det är Mia som har fått samvetskval över att hon stuckit och lämnat mig ensam kvar med dig. Ingen fara alls, svarar jag och säger med en skämtsam ton att vi minsann ska hem till mig och måla om lägenheten. Vilket var planen för nästkommande dag men det känns inte lika självklart när man står där klockan 04:00 på natten med vingliga ben. Framåt förmiddagen vaknar jag i dina armar. Vi bestämmer oss för att en pannkaksfrukost vore på sin plats så jag kilar ner till ICA och handlar. När jag kommer ut ur affären så spöregnar det men lyckligtvis får jag skjuts av den lokala pizzabagaren som passar på att flörta med mig innan jag stiger ut ur bilen. Jag tackar vänligt men bestämt nej till en dejt med den mjöliga kulmagen innan jag kliver ur och springer upp till dig. Redan nästkommande kväll sover jag hos dig. Du har förvarnat mig om att du inte har hunnit städa. Ingen fara, säger jag och kliver rakt in i en rövarkula. Framför mig uppenbarar sig en ungkarlslya med alla tillbehör man kan tänka sig. Du sover på en madrass på vardagsrumsgolvet och någon soffa äger du inte utan den är i stället utbytt mot en gammal fåtölj med en gigantisk klädhög på där det längst ner gömmer sig en dammsugare. Gitarrer ligger utspridda runt om i hela lägenheten vilket förklarar din stora dröm – att kunna hoppa av jobbet som personlig assistent och bli rockmusiker. Du är inte ensam baby, tänker jag. I något slags chocktillstånd ställer jag mig i köket och lagar pasta och köttfärsås och förväxlar där och då tomatpurén med harissa, en stark chilisås som får hela köttfärsåsen att bli oätlig. Under middagen börjar du prata om att du snart ska flytta till en ö i Göteborgs skärgård. Kommer du komma och hälsa på mig då? frågar du. Och allt jag kan få ur mig är, hur lång tid tar det att åka dit? Du berättar att du ska dela boende med en dam som tydligare är stökigare än du själv. Någon slags självinsikt har du uppenbarligen även om jag inte förstår hur någon kan vara rörigare än dig när jag sitter och äter vid ett köksbord som är fullt av skit. Du drömmer om ett eget torp som du kan snickra på och helst av allt vill du ha ett badkar på tomten. Inte någon flådig badtunna försäkrar du mig om, utan ett vanligt vitt badkar i emalj som du ska värma upp med kokande vatten från spisen. Helt plötsligt ser jag mig själv stå med huckle på huvudet och ett gäng med höns springande runt benen som jag varje morgon får gå ut och mata med havregryn.

Jag vill ju ha en vindsvåning i stan med cykelavstånd till jobbet. Allt annat än det du berättar för mig att du vill ha. Dessutom har du skitfula skor. Jag är ledsen, men det här kommer faktiskt inte att funka.

Läs artikeln online
Ladda ner Divine Magazine nr 10 2014

FacebookTwitterGoogle+Dela den här artikeln

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *