När en hembiljett förvandlas till en sorgebiljett

Text: Fanny Jönsson

Jag tror inte någon var beredd på det som skulle ske. Det som komma skulle.

Jordbävningen. Orkanen. Lavetten. Blixten från den klarblåa skyn. Metafor efter metafor. Jag hade suktat efter honom under 89 dagar. Han hade suktat efter mig lika länge. Det började en natt 89 dygn innan, i ett vintrigt Aix. Bland kalla vindar satt vi i en gammal portöppning. 89 nätter senare, två nätter innan jag skulle åka, fläkte vi ut våra innanmäten framför varandra.

 – Här, bara ta allt nu. Det är för sent för dig att trampa på mig om du nu skulle vilja det, men jag måste, jag sprängs annars. Det känns för mycket. Jag kan inte hålla det för mig själv längre. C’est toi.

Hur hans bruna ögon tittade på mig i natten. Lukten från askkoppen snärjde in oss i dess sötsliskiga lukt. Det var han och jag. Ingen annan. Jag skulle åka om två dagar, så nu kunde vi berätta allt, utan maskeringar, utan att titta bort. Sans de regrette. Det var han som fått mig att rodna hela våren som jag nu fläkte ut mig för, men denna gång gjorde jag det utan att vika undan med blicken.

Sans de regrette – sans de regrette – sans de regrette

Han berättade att han känt likadant, lika mycket, lika länge. Som vi suktat. Som vi sörjt när vi sett den andre fläta ihop fingrarna med en annan för att dämpa den bultande längtan innanför bröstkorgen. Klockan hade passerat halv fyra och orden hade tagit slut på det språk vi tillsammans skapat. Ca reste rien à dire. En blandning mellan franska och engelska och något oskrivet som inte kunde beskrivas i ord utan i närvaro. Då vi bara låg och tittade på varandra, för att säga allt det som var kvar. Och jag låg tätt intill honom resterande timmar den morgonen, till en slags gryning nalkades trots att jag antagligen haft minst tio soluppgångar inom mig under den tiden. Hur allt vi känt nu skulle smulas sönder. Hur fimpen i askfatet inte längre glödde. Hur min hembiljett brann i fickan. Hur vi skulle vara stjärngalaxer ifrån varandra nu. Ingen skulle någonsin förstå, men det behövde väl ingen heller. Det var vårt eget. De kunde få tro att vi romantiserat sönder vartenda ord och varenda andetag vi tagit i våra munnar, men det var vi som kände och det var vi som visste. Den natten försvann med den sista fimpens glöd och bland askan smulades vårt hopp sönder. I dess rök for allt som kunde varit vi iväg. För jag hade ju redan bokat en hembiljett.

Ingen av oss var beredd på det som komma skulle.

Läs artikeln online
Ladda ner Divine Magazine nr 10 2014

FacebookTwitterGoogle+Dela den här artikeln

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *