När spelandet är det enda som spelar roll

Text: Amélie Kiyomi Marmenlind

I kalla fyrbäddsrum med avskalad interiör och bleka golv väntar ett par tonåringar på sin dagliga medicin. En kille förs till undersökningsrummet där hans huvud lindas in i alla möjliga sladdar kopplade till en dator i syfte att mäta hans hjärnaktivitet.

Likt fångar iklädda identiska kläder tvingas pojkarna ned i armhävningar på en lång rad i den mörka korridoren med personal som skriker, befaller och ignorerar allt som kan liknas vid mänskliga känslor. Ett fångläger: sterilt, stenhårt och uppbyggt av regler och taggtråd. Men det är inte ett fångläger. Det här är inte hämtat från nazitysklands ofattbara hat. Det här är inget fiktivt, ingen film, ingen bok. Strax utanför Peking, Kina, ligger detta behandlingscenter dit föräldrar bokstavligt talat lurar sina barn och tonåringar att låsas in för sitt datorspelberoende. Välkomna till Chinese Teenagers Mental Growth Center.

Antingen blir killarna neddrogade (inte sällan av föräldrarna själva) eller bortförda på natten av personal från centret. Wang Yuchau, 16 år, berättar för kameran hur hans familj sa att de skulle resa på semester till Ryssland för att åka skidor, men att det var en lögn. Istället hamnade han här, inlåst med andra lika ”mentalt sjuka” som han själv, för att under minst tre månader genomgå en behandling som under de mest extrema förhållanden ska få dem att inse sina egna misslyckanden, fel och svek mot familjen och samhället. Wang’s rumskamrat säger att Teenagers Mental Destroy Center vore ett mer passande namn på institutionen där de tvångsplacerats. Han beskriver hur de får sina egna, personliga värderingar och tankar förstörda till förmån för personalens hjärntvättande åsikter om rätt och fel.

En pappa säger att han har försörjt sin son i 16 år men att det här är tacket han fick tillbaka: En son som har blivit helt isolerad, fullkomligt asocial med en enda besatthet: att spela online. Killarna slutar att gå till skolan, slutar att träffa vänner och slutar med all form av fritidsaktiviteter – allt för att få spela. Och det är inte 3-4 timmar det handlar om utan det handlar i vissa fall om 40 timmar i sträck. Vi pratar om dygn upp till veckor vid tangentbordet iförda blöjor för att slippa tidskrävande toalettbesök som annars skulle påverka deras prestation i spelet. De duschar inte och sover knappt bortsett från en och annan power nap i skrivbordsstolen. Den riktiga världen har ersatts av den virtuella med karaktärer, vapen, banor, levels och poäng. En spännande värld bestående av utmaningar, belöningar och med ett oberäkneligt antal andra som är precis lika ensamma, lika besvikna, förbannade, lämnade och som känner precis samma hopplöshet som de själva. Spelet blir till deras liv – deras räddning. Utan att någonsin möta någon annans blick är spelet den enda plattformen där de känner sig sedda. Sedda. Uppskattade. Accepterade. Det enda sättet att känna sig bra på något. Att bli bra, bli någon, att vara värd att finnas till. De offrar allt runtomkring för att få uppleva något annat än den kvävande verklighet de befinner sig i.

Familjerna blir desperata när de ser sina söner försvinna längre och längre bort in i skärmens fängslande värld. Som apatiska och näst intill okontaktbara fastnar ungdomarna vid tangentbordet och tappar allt intresse och utbyte med omgivningen. Killarna rymmer hemifrån till internetcaféer och en av patienterna berättar hur han i spelet Dream to the West sammanlagt spenderat över 50 000 yuan, motsvarande 65 000 SEK. Föräldrar och syskon är totalt maktlösa och gör näst intill vad som helst för att få deras son, bror, dotter eller syster att sluta. Mr Fang anlitade en virtuell mördare som mot betalning fick i uppgift att döda sonens spelkaraktär för att på så sätt få slut på den mardröm som spelberoendet orsakat hans familj.

Unge Wang vittnar om två självmordsförsök till följd av att föräldrarna försökt få honom att sluta spela. Han berättar hur han sprang mot lägenhetsfönstret för att kasta sig ut medan pappan skrek ”Why don’t you kill yourself?!”. Wang säger att hemma känner han sig osynlig. Ingen av hans föräldrar bryr sig om honom. ”Om du vill att jag ska dö, kan jag göra det nu direkt” säger han och tittar in i sin pappas ögon.

AmelieSpelmissbruk är en allvarlig och förödande problematik. Beteendet kan anses sjukt men som med så mycket annat ser jag detta som ett friskt symptom på en sjuk värld. Kinas unga är under press. Det enda som betyder något stavas skolan. Utbildning och prestation är det enda måttet på framgång vilket föräldrarna inte är sena med att pränta in i sina barn. Att då vända sig till ett forum där man slipper alla dessa extrema krav är inte speciellt konstigt. För vem vill leva i en stress där resultat är allt som räknas? Att försjunka sig i onlinespel blir ungdomarnas sätt att säga ifrån och fly. Det är deras sätt att säga nej, sätta ned foten och vägra rätta sig i det perfekta ledet av ideala betyg och så kallad framgång. Flykten till internet hjälper dem att orka andas lite till.

Jag hör föräldrarna gråta ut sin besvikelse över vilka misslyckade barn de har fått. Att hur kan deras söner vända dem ryggen på det här sättet?! De som har betalat för mat och husrum och möjliggjort skolgång men som trots detta möts av en avtrubbad, tyst och otacksam son som inte verkar uppskatta någonting, utan hellre spenderar all sin tid vid datorn. Förbannad vill jag slita tag i föräldrarna och skrika att ”Fattar ni ingenting eller?! Det är ju för fan inte era barn det är fel på! Det är ni! Det är ni som tar deras redan sköra självkänsla och trampar sönder, knögglar ihop och trycker ned den! Vad förväntar ni er? Att de ska buga, le vänligt och säga tack?! Nej jag tror inte det. Klart att de gör allt för att glömma och komma bort från de oöverkomliga, övermäktiga hinder som ingen ens har som intention att försöka hjälpa dem att ta sig över”. De blir överösta med regler, befallningar och oändliga krav och förväntas klara detta med bravur. Icke att förglömma att föräldrarna i sin tur är präglade av sin egen uppväxt och det samhälle som format och hjärntvättat dem till de här värderingarna. Det är en förklaring men ingen ursäkt. Vuxna människor som har levt 40-50 år av sina liv borde väl om några, kunna tänka med hjärnan och inse att den där uppfostringsmetoden inte skapar lycka.

Pappan till Gao Quance erkänner att han slår sin son och en gång var nära att hugga honom med en kniv, men ”mest för att skrämmas”. Jag tror inte att det jag hör är sant. Jag är ingen psykolog (jag har inte ens läst gymnasiekursen psykologi) men till och med jag kan dra slutsatsen att det är fullt förståeligt att med en pappa som är så våldsam, vilja fly in i datorspelens värld. Det är ren överlevnad. Att många av föräldrarna sedan lämnar sina barn på centret utan att ens hälsa på gör mig bara upprörd. De skyller på sina arbeten och svårigheter att ta sig tid. 16-åriga Wang står bakom gallerväggen och ser sin pappa gå.

För mig är det en sådan sorg att se alla dessa unga killar som egentligen inte skiljer sig från de flesta andra. De har talanger, de har intelligens, de har drömmar och ambitioner och fnittrar när de kommer in på samtalsämnet tjejer. De har alla en framtid och egenskaper värda att kämpa för. Saken är bara den att de aldrig har fått höra det. Allt de har fått höra är att de inte räcker till. Men de är allt annat än hopplösa fall. Detta är inga monster och inga psykopater utan tvärt om begåvade individer. En av dem kan sjunga, de pratar och interagerar med varandra, de skämtar, skrattar och förstår ironi till 100%. En av dem säger att de som blir riktigt bra på World of Warcraft har ett högt IQ och jag tvekar inte en sekund på att han har rätt. Man måste kunna läsa spelet, förutse händelser och agera i precis rätt tid. Det handlar om tajming. En söt kille med höga kindben säger att hans spelrekord i tid är 15 dagar x 24 timmar, och räknar på några sekunder ut att det blir över 300 timmar. Något jag själv måste kontrollera med hjälp av en miniräknare och jo, det stämmer.

Men självklart är deras nuvarande livsmönster allt ifrån hållbart. Men metoden som används är under all kritik och saknar allt som ungdomarna behöver. Behöver de verkligen en Professor Tao som i sina föreläsningar berättar vilka värdelösa hjärnor de har som bara kan datorer? Professor Tao säger till kameran att de här ungdomarna är introverta, deprimerade och rädda för sociala kontakter och det köper jag. Men, tror han helt ärligt att skrämselpropaganda och aldrig sinande anklagelser och utläggningar av hur usla och vedervärdiga de är kommer att hjälpa dem? Tror denne Mr Tao på fullaste allvar att patienterna genom denna ”behandling” plötsligt ska börja lita på mänskligheten igen? De behöver någon som lyssnar, ser, frågar och vill veta hur de tänker – inte iskalla vakter i uniform som tvingar dem till meningslösa fysiska och psykiska straff (10 dagars inlåsning i isoleringsrummet tilldelas en kille för att ha agerat ledare under en rymning bland några av de intagna). Om det här är tillvägagångssättet för att inspirera killarna till ett mer nyanserat liv med sociala kontakter, ingiva hopp och positivitet inför en nystart så måste jag säga att jag är ytterst tveksam.

Att hota med att ta pojkarnas madrasser ifrån dem ifall de inte bäddar sina sängar tillräckligt bra, visitera deras strumpor, skriva självreflekterande uppsatser på 10 000 ord minst och att straffa dem med att inte få prata på över en vecka är inte vägen till motivation – det är raka vägen till galenskap för en människa. Efter tre månader i ett helvete som det här skulle vem som helst längta efter två års oavbrutet onlinespel med fantasifulla varelser, strategier och kickar. Jag skulle vilja åka till Chinese Teenagers Mental Growth Center, spränga mig in genom gallerdörrarna och ta med mig alla därifrån. Ta tag i dem, krama dem, säga att ingenting är deras fel. Att ingenting är för sent utan att allt kan bli bra.

Insatser, och då menar jag försvarbara insatser, behövs fort. Det behövs pengar, kompetens, professionella behandlare men absolut inga fler som syniska Professor Tao! För det handlar om liv. Det finns fall av unga i Kina som spelat sig till döds: Killar som suttit vid datorn för att plötsligt sjunka ihop utan att någonsin mer vakna.

Gao, 15 år, får frågan av tv-teamet om han har lärt sig någonting under behandlingen på centret.” Jag lärde mig hur man rymmer” svarar han och ler. Om han har kompisar utanför spelsammanhang? Nej. Varför? ”Reality is too fake”.

Internetanvändarna i dagens Kina uppskattas vara 618 000 000 och av dessa beräknas omkring 20 000 000 människor vara internetberoende (2008, Voice of America News).

Läs artikeln online
Ladda ner Divine Magazine nr 1 2015

FacebookTwitterGoogle+Dela den här artikeln

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *